'

En gång svävade jag på moln och livet var underbart, och jag glömmer aldrig tiden men jag fördes av livets hastighet rakt ner i helvetet då allt blev fel.
Ensam och förtvivland sökte jag vägen och gå men du blev hindret som förstörde mitt mål, efter ett år förstördes allt på en minut, jag tittade in i dina ögon och såg dom orden att allting är slut. Jag gav mig in på nånting en resa som inte jag var beredd på, en resa som vi inte fattade  båda två. Du vägrade att lyssna du vägrade att förstå, du lämnade mig ensam på vägen att gå. En blev två men blev sedan en igen svaret finner vi falskhet i sanningen.För rädd för att blunda, för rädd för att se, för rädd för att gråta, för rädd för att le.

En villkorlig dom men ändå fängslad förevigt, känslan inom mig har jag lagt det brevid mtt liv och tagigt nya kliv.
Och nu tittar jag framåt min framtid, ett liv utan dig, ja det stör inte mig.
Mycket kan förstöra men inte en kille. Dag på dag så tänker jag på mitt största misstag, nu är det slut nu är det kört. Nu ska jag ändra på mig, finns du kvar inom mig? Nej. Finns du kvar inom mig? Nej.
Du kommer snart såt och gråta och stamma efter ditt svar, du behöver inte längre för det finns inget kvar. Du kommer sträcka ut dig hand men jag kommer inte ta den, du får finna dig i falskheten som finns i svaren. Starkare nu så jag bryr mig inte längre, vi lämnar allt och går men inte som vänner.